Hur Maja blev med iller

Maj 2000, San Torino, Italien, med dåvarande flickvän i ena handen och plånboken i den andra, knatade jag in i en djuraffär, i jakten på ett husdjur. Inte det smartaste kanske, men man var rätt sugen. Tittade runt en smula, och funderade och funderade på vad jag egentligen ville ha för något att gosa med. Plötsligt får jag syn på 12 illrar i ett terrarium. Snubben i butiken kommer genast fram och frågar om jag vill hålla en krabat – vad säger man då? Jag fick detta ljuvliga lilla kryp i famnen, som sträckte ut sig, gäspade och föll till ro. Hamstrar, Kängurus och bävrar var ett minne blott. Det var en iller jag skulle ha. Jag följde butikspersonalens skötselråd och köpte mig en bur, gnagarblandning till iller, och en rad andra tillbehör jag nu i efterhand bara kan skaka på huvudet åt. Men min var hon, denna lilla illersnutta som fick namnet Nocken. Nocken var en Marshall iller som antagligen inte var mer än 4-5 veckor gammal när jag fick henne, kastrerad och utan analkörtlar. Helt omedveten om vad det egentligen var för djur jag fått hem, skötte jag henne efter bästa förmåga, men insåg snabbt att hon faktiskt inte trivdes i kanin buren, istället fick hon följa med mig överallt, instoppad i handväskan – riktigt Shabby Chic!

 

tre månader senare hittade jag en butik med enbart illerprylar, alldeles bredvid mig, och som tur var hade jag Nocken med mig in. Det tog inte mer än två minuter innan jag hade fått mig en utskällning av innehavaren som hette duga. Jag höll på att ta livet av Nocken genom hennes otillräckliga kost.

Maten jag gav henne, som jag förövrigt varit övertygad om var en välbalanserad illerkost, visade sig innehålla nästintill 0 % protein, i stort var fodret så dåligt att det knappt lämpade sig ens för gnagare. Hon hade inte ökat ett gram i vikt sen jag fick henne, och vägde troligtvis inte mer än 370 gram, hon var konstant dålig i magen, uttorkad, och sårig vid tarmöppningen. Med andra ord var hon inte i gott skick, ett tag till på den kosten och hon hade med största sannolikhet avlidit. Efter det bestämde jag mig för att ett djur aldrig mer skulle behöva lida för min okunskap, så jag började läsa allt jag kom över om iller, och på den vägen är det än idag. Med åren har jag blivit än mer kunskapstörstande, och formligen slukar allt jag kommer över om dessa fascinerande djur.

I november 2004 flyttade jag och Nocken hem till Sverige. Efter en fartfylld månad med mycket hyss och spännande eskapader ner i avloppsrör, avstickare in till grannen m.m. flyttade äntligen jag och tösen in i vår egen lägenhet. Men bara 2 månader senare begick jag ett av de största misstag i mitt liv; jag hade som vanligt balkongdörren öppen och lät Nocken vara ute och leka i snön. Plötsligt ser jag att hon befinner sig på fel sida plexiglaset, och balanserar på balkongens smala kant. Jag kastar mig ut och försöker locka in henne. Hon försöker pressa sig under kanten, in till mig, men halkar, glider och jag ser hur hon faller 5 våningar ner i gatan. I panik springer jag ner, hittar henne fortfarande vid medvetande, men uppenbarligen skadad. Tar mig till en veterinär där det snabbt konstateras att ryggen är bruten, det finns inget att göra, men hon har i alla fall inte ont.

Men självklart blev abstinensen för stor. En gång illerfrälst – alltid illerfrälst. Första december 2006 flyttade Glitch in. En omplacering på ett år som jag hämtade hos Hakuna Matuna utanför Gävle. Lyckan var total. Glitch var en helt annan typ av iller mot vad jag var van vid. Marshall illrar är inte lika mycket iller som våra svenska illrar som är awesome, och hyss finns nog inte i deras vokabulär. Så visst blev det liv i luckan när Glitch drog igång. Jag tror jag illersäkrade från morgon till kväll, men blev ändå kraftigt överlistad.

I Januari blev det dags för Stitch att få sällskap, och då självklart av en liten tös – Trollvalpen’s Èowyn som hämtades i Skåne, dryga 12 veckor gammal. Det konstaterades dock snabbt att detta monster knappast var en vän liten Èowyn, så Buffy blev ett mer passande namn. Oj vilka turer jag och Buffy haft! Kämpade nästan i två år med henne för att få henne bitfri mot mig. Självklart litar jag fortfarande inte på henne med främlingar, men hennes söta, väna yttre gör ju så att man inte kan vara arg på henne i längre stunder (och folk kan uppenbarligen inte låta bli att peta på henne med blodbad som följd!). Hon är en speciell dam, beter sig inte alls som andra barn, men är lika underbar ändå!

”Illermatematiken” är ett rätt välkänt begrepp för folk som sysslar med Illrar, och det drabbar oftast dem som hävdar att de bara ska ha en iller. Men rätt som det är slår illermatematiken till och hux flux har fem illrar flyttat in och man har ingen aning om hur det gick till. Själv ansåg jag mig själv nästan vara immun mot den, när jag efter dryga 2 år fortfarande bara hade en iller. Visserligen hade jag så smått börjat planera för en tredje, men inte än på minst ett halvår. Plötsligt fick jag in en omplacerings valp, Snuttie. I princip ohanterad, och med en rad hälsoproblem. Kampen började, och med tiden så blev denne förskrämde lille varelse som oftast bet först och frågade sen, allt tryggare i sig själv, så länge han var hemma hos mig och i februari 2009 bestämdes det att han skulle få stanna. Han är inte som han ska denne kille, han lider troligtvis av ADD, kommer aldrig slutas bitas, men han är ändå rätt cool ändå. Jag trodde jag hade en illersäker lägenhet och full koll på allt, men Snuttie satte mig snabbt på plats, och återigen var jag tillbaka på ruta ett och illersäkrade från morgon till kväll.

Nu var de alltså tre, därmed fick valp vänta. Tre var ju många och fullt tillräckligt just då. Men bara några månader senare, i mitten av maj, dök Molle upp utanför min dörr. Jag skulle vara akuthem, men föll som en fura. Killen var brunstig som aldrig förr, luktade årsgamla svettiga strumpor, bajsade överallt och rullade sig gärna i det. Kärlek helt enkelt. Över min döda kropp att han skulle behöva flytta någonstans. Så en vecka senare kastrerades han, och anslöt till de andra i gänget.

 

Jag tror det var här någonstans jag erkände mig själv drabbad av ”illermatematiken” till viss mån, men jag hade ännu inga planer på att leta efter någon stödgrupp eller så.

Sen kom hösten, och omplacerings – säsongen drog igång på allvar. I september dök det upp en annons på två valpar för omplacering nära mig. Självklart blev man nyfiken, och dumma som vi är så åkte jag och Fredrika för att titta på dem.

Där, i en transportbur, satt de 2 minsta, sötaste, ynkligaste silvertomtar vi någonsin sett. Vad skulle vi göra? Säga nej tack, vi har fullt? Inte i min värld uppenbarligen. Så ynketi-pynket fick följa med hem och fick namnet Kuddelito – kallad kudde. Ack så söt han var, å så ynklig, och så valpig. Behöver jag säga att jag var salig? Friden varade i några veckor, men plötsligt vart grabben stor, och som alla tonåringar måste man bråka med mamma. Jisses vilka duster vi hade. Mer dominant iller har jag sällan träffat. Han höll mig uppe halva nätterna under våra maktkamper. Men jag vann – tillslut! Han är en av de mest aktiva illrar jag sett, stark, muskulös och skrämmande intelligent. Det är enklare att ha 5 vanliga illrar än en Kudde. Men trots sjukdom, överaktivitet, jävelskap och alla miljoner hyss så är han fortfarande min gosegris.

Trodde ni att det var slut nu? Nä nä, då känner ni inte mig! I december flyttade söta Mongolia in, en ljuvlig tös på då ca 7 månader. Däremot visade det sig att hon aldrig ens sett en annan iller på vykort, och därför var andra illrar otroligt läskiga. Så numera kantas min vardag av gälla skrik några gånger per dag och en förbannad Mongolia som rusar iväg och surar, eftersom någon av de andra illrarna råkat titta på henne.

Den 6 Mars 2008 föddes Knatch och Mongolias Katastrofkull, och självklart föll jag pladask för lilla Swartswald. Redan vid 3,5 veckors ålder lyckades hon charma mig, detta trotts att hon var en prickig, randig och rutig angora, och enligt mig personligen riktigt ful. Men charm har den lilla fröken…till tusen! Så att låta henne flytta gick bara inte.